Gallimatias upsaliensis, typ

Med 20 års reportererfarenhet i sadelväskan kan jag avslöja en hemlighet: Det är ibland lite knepigt att intervjua forskare. De är ofta ytterst petiga med formuleringar. De vakar som hökar över att begrepp och termer används på det sätt de själva noggrant har definerat. Därför är det, på ett lite skrämmande sätt, befriande att ta del av Mångfaldsbarometern 2009 från Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Här finns uppenbarligen forskare som inte räds att dra snabbt, skjuta från höften och vilt sprida lösligt definierade termer och illa underbyggda slutsatser omkring sig. Det är OK Corall igen. Här blandas oprecisa revolverskott med hagelskurar till en kakafoni av ostyrkta utsagor.

Tycker du att jag överdriver? Kanske det, men det har institutionens revolvermän gjort sig väl förtjänta av. Här är några exempel:

De slarvar med sina enkätfrågor: Om vill undersöka attityder till invandrare så får man vara konsekvent och ställa frågorna så att det klart framgår att det är invandrare man avser i frågan. Det gör de inte. De växlar mellan att fråga om "invandrare" och att fråga om "utlänningar" - vilket är en helt annan sak och en mer negativt laddad term (se sidan 13 i rapporten). Dessutom, vilket är ännu värre eftersom det är en klassisk metod som kan användas för att manipulera svaren, så använder de det mer neutrala ordet invandrare i de tre frågor som mäter positiva attityder medan man i de fyra (sic) frågor som mäter negativa attityder använder det mer negativt laddade ordet i tre av fyra frågor (sid 12-13). Samma sammanblandning av olika begrepp tillämpas i sammanfattningen, punkt 4 och 5.

Mer slarv med frågorna: Vill man mäta en attityd till invandrare så får man se till svaret på frågan speglar den attityd man mäter och inte något annat. I rapporten antas ett positivt svar på påståendet "Sverige behöver mer utländsk arbetskraft" vara ett uttryck för en "positiv attityd till mångfalden i förhållande till arbetet" (för övrigt en icke definerad term). Det är naturligtvis inte sant. Man kan vara hur positiv som helst till att ta emot väldigt många invandrare utan att för den skull anse att det på den svenska arbetsmarknaden finns en sådan brist på arbetskraft att den måste lösas genom invandring av arbetskraft (sid 21).
Slarv med redovisning av underlaget: Redan när man skriver sin första studentuppsats får man lära sig att redovisa N-talen i alla tabeller. (N-talen visar hur många som svarat på just denna fråga/detta påstående och är viktigt för det visar hur säkra resultaten i tabellen är, till exempel om en delgrupp svarande är liten i förhållande till andra grupper.) Inte ett N-tal redovisas någonstans. Därför kan man egentligen inte ta ett enda resultat i rapporten på allvar i den form rapporten har nu.

Mer slarv med underlaget: Studien är en enkätundersökning med 1016 svar. Men av hur många tillfrågade? Bortfallet redovisas inte, vilket är en dödssynd i sammanhanget. Ju större bortfall desto osäkrare resultat. Det framgår, när man ser hur mycket de svarandes åldersfördelning avviker från åldersfördelningen i riket, att de har haft problem med svarsfrekvensen. Men vi får inte veta hur stora dessa problem är. Inte heller om de på något sätt försökt kompensera för bortfallet. Detta är grundläggande redovisning. En student som lämnar in en uppsats utan N-tal eller redovisning av bortfallet och eventuell bortfallsanalys skulle inte godkännas.

Begreppsförvirring: Huvudnumret i rapporten mäter "erfarenheter att arbeta/studera med kollegor med invandrarbakgrund". I gruppen "äldre" (66-76 år) är det 46,6 procent som redovisar goda eller mycket goda sådana erfarenheter. I gruppen "yngre" (18-30 år) har 83 83,7 procent den erfarenheten. Förutom att forskarna inte tar hänsyn till att en stor del av gruppen äldre (45,5 procent av de som svarat) förmodligen lämnat både skola och arbetsliv bakom sig (vilket kraftigt påverkar resultatet i den här rapporten) är det väl frid och fröjd med det resultatet. Men de använder detta resultat till att dra slutstaser om attityder: Äldre svenskar uppvisar mindre positiva attityder och yngre svenskar är de mest positiva (positiva till vad anges inte), hävdas det. De likställer alltså erfarenhet med attityd, trots att det är två helt skilda saker. Dessutom, om man räknar bort dem som saknar erfarenhet av att arbeta/studera med kollegor med invandrarbakgrund, vilket är rimligt - det är typ lite meningslöst att be mig värdera golfbanor i USA eftersom jag inte spelar golf och inte varit i USA - så utplånas, troligtvis (Hade det funnit N-tal kunde man kollat det.) skillnaderna mellan grupperna (sid 11).

Lägg därtill slutsatser utan redovisat stöd( att man konstaterar att en majoritet anser att en del invandrargrupper har svårt att integreras betyder inte, vilket forskarna hävdar, att de anser att de "kommer inte att kunna integreras" sid 6), att begrepp som "globala attityder " inte definieras, ett överflöd av svårtolkade frågor/påståenden som "Om det flyttade in alltför många invandrare i min trappuppgång skulle jag överväga att flytta" (Ja, vem vill ha 200 000 norrmän i trappen? och, by the way, hur ska villaägarna svara på det eller på frågan om de tycker att det är svårare att dela tvättstuga med personer med en annan kulturell bakgrund?), resonemang om om trender baserade på icke signifikanta resultat (de kan alltså beror på slumpen. Se sammanfattningen punk1 1 och sidan 8), och inte minst en layout inspirerad av en pizzaleverans från helvetet, så får man ett aktstycke som kan fylla vilken metodintresserad akademisk festlighet som helst med den renaste av skadeglädje.

Personligen grumlas skadeglädjen väsentligt av att de frågor som Mångfaldsbarometern försöker beskriva är för viktiga för att slarvas bort.

För en tragikomisk halvtimme kan rapporten hämtas här.