Warp 1,000000000000000000000000060 uppnått (ungefär)

Förr kunde vetenskapare snöpa på munnen åt science fictionvännernas förkärlek för resor i överljusfart. Nu går inte det längre och det kan man tacka fysikerna vid partikelacceleratorn  i Cern för meddelar AP.

Vid ett av sina experiment lyckades de nämligen slunga ett knippe neutriner 73 mil från Italien till Geneve ungeför 60 nanosekunder snabbare än vad ljus kräver för att färdas samma sträcka - överljushastighet alltså.

Kan de ha mätt fel? Det kan inte uteslutas - men de har kollat mätverktyget som har en noggrannhet på 10 nanosekunder. Så det verkar som att ljushastigheten överskridits. Inte med särskilt mycket - en nanosekund är en miljarddels sekund - men eftersom det sedan 1900-talet varit ett axiom att ljushastigheten inte kan överskridas är hastighetsöverträdelsen vid Cern minst sagt omtumlande för fysiken. Exempelvis så skulle den betyda att e=mc2 inte gäller längre och därmed står hela den moderna fysiken på lös grund. Fysikerna vid Cern hoppas nu att andra forskare i Japan och USA, där tillgång till rätt utrustning finns kan bekräfta observationerna.

Tills dess får vi trekkers gôtta oss åt att det kan bli realistiskt att säga.
"Take her up to warp five". Warp 1,000000000000006, eller så är ju redan uppnått.

Rättelse:
Tyvärr. Det var ett mätfel. Ljushastigheten är fortfarande maxhastighet. (Än så länge.)

Strålande nyhet: Ljus med knutar

Vi har väl alla lärt oss att man inte kan lysa runt hörn med en lampa. Det var dock inte riktigt rätt har forskare vid universitetet i Bristol i Storbritannien nu visat. De kan slå knut på ljusstrålarna.

Dr mark Dennis förklarar hur det ligger till:

- Ljuset rör sig genom en rymd ungefär som vatten flyter i en flod. Även om det som oftast flyter i en rak linje från en ficklampa, laserpekare eller liknande så kan ljus också röra sig spiralformig och bilda optiska virvlar. Runt dessa virvlar är ljusets intensitet noll. Kolsvart alltså, men vi ser det inte, säger han.

Vid universitetet i Bristol har man med hjälp av hologram tvingat ljuset att, bokstavligen slå knut på sig självt. Hologrammen formar vägar som ljuset färdas i, och då det lämnar hologrammet så har det slagit knut på sig självt.

En uppfattning om hur knutet ljus kan se ut visas i bilderna här. Den färgade cirkeln är hologrammet, Inne i cirkeln finns det hopknutna ljuset.

Mer om att slå knut på ljuset kan läsas i tidskriften Nature Physics.

http://intressant.se/intressant

Tekannedroppet kan äntligen stoppas

Ännu ett av världens svårlösta problem kan nu ha fått sin lösning. Som alla tedrickare känner till så är det stört omöjligt att inte spilla några droppar varje gång man slår i en kopp rykande te. Det beror på att den välsmakande vätskan, under slutfasen av upphällningen, så att säga slinker runt hörnet på pipen varifrån den stilla flyter eller droppar ner på duken. Månget fint teparty har solkats av denna effekt som döpts, av engelsmännen naturligtvis, till "the teapot dribble effect".

Fenomenet är inte begränsat till tekannor. Vätskor i rörelse beter sig så där och böjer av efter föremål som kommer i dess väg. (Testa själv genom att hålla något lagom rundat under vattenkranen.) Egentligen är detta en tämligen komplicerad process som påverkas av av såväl vätskans hastighet, viskositet och av beskaffenheten (form och ytegenskaper) på det material det smiter runt. Det har därför uppger, The Guardian, ett antal gånger felaktigt proklamerats att tekannedroppsproblemet skulle vara löst.

Men nu kan problemet med droppande tekannor faktiskt  vara på väg att lösas. Fyra franska forskare vid Universitet i Lyon har tagit sig an problemet. Deras lösning skiljer sig från de tidigare försöken i denna utmanande disciplin. Tidigare har man laborerat med pipens form - en skarp kant minskar problemet eftersom drycken har svårare att smita runt ett skarpt hörn. De har belagt tekannepipens utlopp med ett hydrofobt ämne, det vill säga ett ämne som inte går bra ihop med vatten. Det hindrar vattnet att flyta ut runt hörnet utan tvingar det att bilda droppar som faller ner i koppen. Ämnet de använt kallas för parylen, en slags plast som används bland annat till fuktskydd i pacemakers.

Man kan iaktta hur en hydrofob yta påverkar vatten om man häller vatten på sin bil innan man vaxar den. På den ovaxade lacken flyter vattnet ut till en jämn film. När vaxningen är klar tvingas vattnet bilda droppar som lätt kan fås att rinna av bilen. Vaxningen har gjort lacken hydrofob. Så fungerar det även inne i den franska tekannans pip. Om man vill kan alltså själv vaxa insidan av sin tekanna för att undvika droppet. Det lär dock inte bli så gott och knappast heller långvarigt eftersom det heta teet smälter vaxet. Vi får ge oss till tåls tills de franska högteknologiska tekannorna når butikshyllorna.

Ta del av studien här.

Bilden: (a) Visar hur teet böjer av vid upphällning ur en normaltekanna. (a´) Visar hur det därefter rinner längs pipen. (b) Visar att teet inte böjer av vid upphällning ur den hydrofoba pipen. (b´) Visar att dropparna i slutet av upphällningsfasen faller rakt ner i koppen och lämnar pipens utsida obesudlad.

Nytt spektroskop gör rymdarkeologi möjlig

Universums allra avlägsnaste delar kommer lite närmare. Åtminstone kan det verka så nu när stjärnfysikerna använder sig av nya speciella spektroskop för att kartlägga avlägsna delar av universum. Det nya med dessa spektroskop är att de är extremt känsliga för infrarött ljus. Därmed klan de också hitta mycket avlägsna galaxer vars ljus genom rödförskjutning orsakad av rymdens expansion (de är på väg bort ifrån oss) gått mot den långvågiga delen av av det röda spektrumet.

Undersökningen är en del av Sloan Digital Sky Survey (SDSS) som använder sig av ett teleskop i New Mexico i USA som är utrustat med de nya rödkänsliga spektroskopen.

Att se långt bort i rummet innebär också att se långt bak i tiden.

- Med dessa instrument ser vi tillbaka till en tid då galaxer och deras svarta hål var mycket mer aktiva än vad de är i dag, säger Guinevere Kauffmann vid Max Planck Institutet för Astrophysics i Garching utyanför Munchen.

Med hjälp av data från de ny spektroskopen hoppas forskare i projektet att kunna få ledtrådar som kan avslöja den mystiska mörka energin som, tror man, utgör 70 procent av universums energi.

Länk till SDSS