Hummerlarver larvar inte omkring

Humrar håller sig i sina anfäders trakter. Och det gör de så effektivt att humrarna runt skäret Kåvra, strax utanför inloppet till Brofjorden, och humrarna i Brofjorden är två skilda bestånd.

Den slutsatsen drar Fiskeriverkets forskare sedan de med en ny typ av strömmätare kartlagt havsströmmarna på de djup där humrarna lever. Nykläckta hummerlarver är nämligen helt berorende av stömmen för att förflytta sig. Och på det djup där de lever rör sig inte vattnet på sådant sätt att det skulle kunna flytta hummerlarver från Brofjorden till Kåvra eller tvärtom.

Det vet man sedan man i våras släppte ner 9 strömmätare och fann att de höll sig överraskande stilla.

En poäng med de nya rönen är att det underlättar vid eventuell utsättning av hummer och vid reglering av fisket.

- Märker man att det är dåligt med hummer på ett ställe så behöver man inte genomföra åtgärder längs hela kusten. Väljer man till exempel att sätta ut hummer så vet man inom vilket område som deras avkomma kommer att spridas. Detsamma om man inför fiskeförbud eller andra åtgärder, det räcker med att avgränsa åtgärderna lokalt för att effektivt gynna hummern, säger Vidar Øresland som också ligger bakom konstruktionen av den nya mätaren.

Mätaren har flera andra tillämpningsområden. Man kan följa planktoströmmar, se hur utsläpp från föroreningskällor sprider sig med mera. Kort sagt bilden av det under ytan dolda blir mycket tydligare.

Läs också: Abborrar håller sig för sig själva

Länk till resultaten.

Abborrar håller sig för sig själva

Man skulle kunna tänka sig att sjöns alla abborrar samlar sig till lek när det är så dags. Speciellt med tanke på att en sjö innehåller få fysiska barriärer som är omöjliga att forcera. Det är ju tämligen lätt för en fisk att simma runt även ganska stora stenar och vassruggar.

Men så är det inte. För en population abborrar kan ett avstånd på ett par hundra meter vara nog för att de inte ska beblanda sig med andra abborrar under leken. Det framgår av Sara Bergeks avhandling vid Uppsala universitet.

Sara Bergek har gjort genetiska studier på abborrpopulationer i sjön Erken i Uppland, i S:t Annas skärgård och i Öregrund vid Östersjökusten. Det visar sig  att grupper av abborrar, även om de lever tätt intill varandra, inte ses för att utbyta genmaterial under leken, vilket annars är en av poängerna med sexuell fortplantning, utan håller sig för sig själva.

Det är dock inte avståndet som krymper abborrarnas äktenskapsmarknad. Det som avgör är skillnader i vattentemperaturer under våren då leken äger rum. Ju större skillnader i vattentemperatur desto större genetiska skillnader mellan de närbelägna abborrgrupperna.

Vattentemperaturen är en så pass kraftig barriär att skillnaderna mellan abborrgrupperna också uppvisar variationer i utseende mellan populationerna. (Olika födotillgång kan också vara en faktor som driver utvecklingen.)

Den här inblicken i begränsningarna av abborrarnas kärleksliv kanske kan kännas som trivial men den pekar på faktorer som visar att anpassning till skilda miljöer kan äga rum också inom korta avstånd. På sikt kan dessa anpassningar också leda till att nya arter bildas.

Resultaten visar också att barriärer som stödjer  processen inte alltid måste vara av konkret fysisk form. Även i öppna vattenvolymer kan det uppstå barriärer som stimulerar artbildning. En sjös vattenvolym är inte så homogen som vi människor lätt tror. Åtminstone inte för en abborrre på friarstråt.

Läs hela avhandlingen här.

Läs också Hummerlarver larvar inte omkring



-