Tillhör du dem som lagt märke till att favoritviken i havet täckts av slemmiga och fintrådiga alger? Säkert har du då, liksom jag dragit slutsatsen att havet är övergött och blängt elakt mot närmsta sommarhus med misstanken att "där går avloppen rätt ut".
Men det kan ha varit mycket orättvist mot husägaren. Orsaken kan lika gärna vara att de stora rovfiskarna försvunnit visar ett försök som Fiskeriverket geneomfört vid Askö i Stockholms skärgård. Man byggde burar av metallnät dimensionerade så att storfisken inte kom in i visssa av dem.
Alfred Sandström är forskare på Fiskeriverket och en av dem som står bakom undersökningen
– Vi började fundera på vad det kunde vara för faktor som låg bakom skillnaderna i mängden alger. Kunde de små snäckor och kräftdjur som betar av algerna verkligen spela så stor roll? Fanns det mer sådana betare på vissa ställen och hängde det i så fall ihop med de högre nivåerna i näringsväven; spigg, abborre, gädda?
Resultaten visade tydligt att när större fisk stängdes ute blev snäckorna och kräftdjuren uppätna och man fick mycket mer alger. Verkligt intressant var kombinationen av näringsämnen och utestängande av stor fisk. I de inhägnader som berikats med näring var mängden alger inte bara dubbelt så stor om stor fisk utestängdes, skillnaden var ännu större!
– Det här visar att reglering genom betning är en lika viktig faktor som tillförseln av näringsämnen. Det är först när man inte har mycket djur som betar som man får de här effekterna som folk tycker illa om när man badar och fiskar.
Varför blev det så här. Jo, storfisken, småfisken och de små snäckor och kräftdjur som betar av grönalgerna kan beskrivas som tre steg i näringskedjan. Försvinner storfisken finns det ingen som äter upp den småfisk som äter snäckorna och kräftdjuren. Det blir alltså så mycket småfisk att de äter upp så många snäckor och kräftdjur att de inte hinner beta av algmattan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar