Att skolan försöker fostra barnen för mycket är en slutsatsen man kan dra av att läsa Karin Nordströms avhandling i etik om fostran och autonomi.
Det fokus på disciplinering av eleverna som under senare år smugit sin in som viktigt mål för skolan är tveksamt om syftet är att skapa fritt tänkande fria varelser av barnen.
Om målet är självständighet hos den som fostras bör självständighet finnas med i själva den pedagogiska situationen. Att uppnå autonomi genom att starkt begränsa densamma är klart tveksamt, enligt Nordström.
Dessutom är skolans försök att tygla ungdomen dömda att misslyckas. Det är inte så enkelt som det i bland framställs att hårdare tag ger snällare ungar.
- Fostran är inte en kontinuerlig process som går att kontrollera. Fostran är snarare en massa löst sammanhängande situationer där den som fostrar och den som ska fostras samverkar och är beroende av varandra. Det handlar om att sluta se det som fostran till självständighet och istället se det som fostran i självständighet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar