Abborrar håller sig för sig själva

Man skulle kunna tänka sig att sjöns alla abborrar samlar sig till lek när det är så dags. Speciellt med tanke på att en sjö innehåller få fysiska barriärer som är omöjliga att forcera. Det är ju tämligen lätt för en fisk att simma runt även ganska stora stenar och vassruggar.

Men så är det inte. För en population abborrar kan ett avstånd på ett par hundra meter vara nog för att de inte ska beblanda sig med andra abborrar under leken. Det framgår av Sara Bergeks avhandling vid Uppsala universitet.

Sara Bergek har gjort genetiska studier på abborrpopulationer i sjön Erken i Uppland, i S:t Annas skärgård och i Öregrund vid Östersjökusten. Det visar sig  att grupper av abborrar, även om de lever tätt intill varandra, inte ses för att utbyta genmaterial under leken, vilket annars är en av poängerna med sexuell fortplantning, utan håller sig för sig själva.

Det är dock inte avståndet som krymper abborrarnas äktenskapsmarknad. Det som avgör är skillnader i vattentemperaturer under våren då leken äger rum. Ju större skillnader i vattentemperatur desto större genetiska skillnader mellan de närbelägna abborrgrupperna.

Vattentemperaturen är en så pass kraftig barriär att skillnaderna mellan abborrgrupperna också uppvisar variationer i utseende mellan populationerna. (Olika födotillgång kan också vara en faktor som driver utvecklingen.)

Den här inblicken i begränsningarna av abborrarnas kärleksliv kanske kan kännas som trivial men den pekar på faktorer som visar att anpassning till skilda miljöer kan äga rum också inom korta avstånd. På sikt kan dessa anpassningar också leda till att nya arter bildas.

Resultaten visar också att barriärer som stödjer  processen inte alltid måste vara av konkret fysisk form. Även i öppna vattenvolymer kan det uppstå barriärer som stimulerar artbildning. En sjös vattenvolym är inte så homogen som vi människor lätt tror. Åtminstone inte för en abborrre på friarstråt.

Läs hela avhandlingen här.

Läs också Hummerlarver larvar inte omkring



-